Jo tack, det är bra!

figure_with_back_pain_400_clr_5228är ett vanligt svar på frågan: Hur mår du? Men hur kan vi veta att vi mår bra?

Vad innebär det t.ex. att vara frisk?

Frisk definieras av Nationalencyklopedin (jag är glad att jag får skriva ordet så att jag slipper uttala det) som att ha god hälsa fysiskt eller psykiskt (eller bådadera). Motsatsen är att vara sjuk.

WHO (1946) definierar det som ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning.

I Sverige medicineras 5% (kanske upp till 10%) av befolkningen med SSRI-preparat (antidepressiva).

Internationella studier visar en befarad ökning av diabetes typ 2 på 40% de kommande 25-30 åren. Idag har ca 3-4 % av befolkningen diabetes i Sverige.

2012 köpte enligt Socialstyrelsen svenskarna läkemedel på recept för 25,3 miljarder.

Siffran på hur många som drabbas av värk från rygg och nacke ökar konstant.

Och många andra sjukdomstillstånd kan läggas till. Det rapporteras dessutom från vissa håll att det råder brist på läkare i Sverige.

Jo tack, det är bra!

Är det?

Så hur kan vi veta om vi är friska? Ja den som har smärta, feber eller har svårt att röra sig kanske inte anser sig som frisk. Inom sjukvården används laboratorieprover med svar i form av värden för att ibland definiera vad som är normalt respektive sjukligt. Radiologiska undersökningar är ex på en annan metod.

En patient berättade för en tid sedan att efter att han sökt sin husläkare pga. smärta fick lämna blod. Laboratoriesvaret visade att han enligt läkarens tolkning hade värden som en elitidrottsman. Per definition var han enligt läkaren frisk. Men smärtan då?

Att genom laboratorietester söka sjukdom kan ju vara bra men kan det definiera om jag är frisk? Vilka värden ska jag i så fall ha? Ja riktvärden finns ju för de flesta tester men hur vet vi att dessa värden är normala? Statistiskt normala i en population som alla lever under samma förutsättningar skulle de ju kunna vara men är de naturliga för homo sapiens? Svaret på frågan får vi nog aldrig veta och kanske skulle vi inte bli lyckligare om vi fick veta.

De flesta avgör nog om de mår bra genom en subjektiv upplevelse. I frånvaro av symptom som just den individen uppfattar som sjukdom eller funktionsnedsättning anser sig personen må bra.

Frågan jag ställer mig ibland är: Undrar hur det skulle kännas att ha en kropp som är helt frisk och i optimal funktion. Alla hormoner är i balans. Immunförsvaret fungerar som det ska. Rörelseapparaten fungerar optimalt utifrån vår konstruktion. En känsla som jag vet att jag aldrig kommer att få uppleva. Redan som litet barn fick jag min första påverkan på mitt immunförsvar genom vaccin som på konstgjord väg skapade förändringar. Efter det har jag blivit utsatt för en kost med massor av socker. Jag har andats in avgaser och föroreningar blivit utsatt för passiv rökning, belastat levern med alkohol. Jag har suttit mig igenom 17 år i skolan och jag vet inte hur lång tid i arbete, utbildningar, tv-soffan, middagar etc. Jag har format min kropp genom träning av diverse olika saker. Jag vet att min kropp inte har haft något val annat än att anpassa sig efter detta. Resultatet blir att jag därmed tror att jag inte någonsin kommer att fungera optimalt igen. Men om jag inte identifierar några symptom från min kropp och mina laboratorievärden är normala, så är det lättare att anta att jag inte är sjuk. Kanske är det lätt att uppfattas som dystopisk med ett sådant är resonemang men jag är hellre med och slåss för en utopi eftersom jag vet att det finns så mycket som skulle kunna vara annorlunda med förändring.

Om jag får ont i ryggen är det lätt att uppfatta att något är galet. Det gör ju ont! En ganska påtaglig känsla av att något är fel. Men smärtan tenderar till att försvinna i de allra flesta fall. Betyder det att jag blir frisk? Hur ska det kännas att vara i optimal funktion? Ja jag kan nog utgå ifrån att det inte ska göra ont i alla fall. Lite stelhet då är det ok? Jag det kan vara ytterst normalt men naturligt är det nog inte. Sannolikt har vi tvingats anpassa oss efter något som skapat stelhet. Om jag får lära mig att det är normalt så påverkar det nog mitt svar på frågan hur jag mår.

Genom att under lång tid sträva efter att skapa förändring av rörelseapparaten, t.ex. genom att träna spiral stabilisering kan jag och många med mig konstatera att kroppen anpassar sig efter detta och nya tillstånd infinner sig. Det som började med smärta och eller stelhet finns inte längre kvar. En ny nivå av välbefinnande infinner sig som skapar en ny referens till friskhet och välmående. Ju mer kroppen anpassar sig desto fler nya referenser får vi. Kanske kan jag nu först förstå hur dåligt jag fungerade förut, även om svaret oftast blev. Jo tack, det är bra!

Allt fler vittnar om hur kostförändringar påverkar deras kroppar. Symptom och sjukdomstillstånd försvinner. Från att tidigare ha ätit läkemedel för att ”må bra” äter de nu mat och med tiden upplever de vad ”må bra” egentligen kan betyda för dem. Jag får ibland höra: ”Tänk så enkelt det kunde vara att bli av med besvär som jag haft så länge.” Jag behövde ju bara göra en förändring.

Den där känslan av hur vi skulle ha mått om vi var ”oförstörda” kommer vi sannolikt aldrig att uppleva, men jag skulle vilja påstå att frånvaron av symptom absolut inte definierar friskhet eller välmående efter som vi genom förändring hela tiden kan få nya referenser till hur vi kan må.

Att skapa förändring är nog en del som måste göras om vi vill få möjligheten att skapa nya upplevelser och ha något att jämföra med.

För den som har ont i ryggen, axlarna, knäna, fötterna mm har vi ett sätt att hjälpa till med denna förändring som fungerar för de allra flesta. En förutsättning är dock att personen ifråga måste vara  villig att skapa förändring. Sättet vi gör det på kallar vi spiral stabilisering. Naturligtvis finns det fler saker vi kan göra i stället för eller i kombination med detta men resultaten vi ser med spiral stabilisering är alldeles för bra för att världen ska gå miste om den kunskapen. Den som är villig till förändring måste ju veta att det finns möjlighet till det och vad han eller hon ska göra.

Det är där vi kommer in i bilden.

För den som har ont och vill veta mer delar vi gärna med oss av vår kunskap och erfarenhet. För den som inte är redo till förändring än, men vill bli av med sina symptom för stunden har vi naturligtvis också verktyg.

Vi tror nämligen att vi alla behöver finna vår egen väg till förändring. Det är sällan som en modell fungerar för alla eftersom vi har lite olika förutsättningar när vi startar.

De allra flesta som får möjligheten att fundera över sin kropps funktion genom perspektivet spiral stabilisering uppfattar det som logiskt och lättförståeligt och att teoretiskt förstå vad som behöver göras för att skapa förändring är då inte svårt. Rent praktiskt behöver vi dock ta hänsyn till just den individens förutsättningar för att lyckas.

Hur just du behöver göra kanske inte är detsamma som din granne eller arbetskamrat. Vi hjälper dig dock gärna med att ge dig kunskapen och verktygen så att du kan fundera och jobba vidare. Vill du ha guidning på vägen så ger vi dig gärna den också.

Hur mår jag?

Jo tack, det är bättre!

Hjälp mig så att jag kan fortsätta göra fel!

Många av de besvär som våra patienter söker oss för anser vi vara följden av långvarig scratching_head_pc_800_clr_2723överbelastning.

Om det gör ont i t.ex. ländryggen så kan patienten oftast känna det från de smärtsignaler som deras hjärna får. Orsakerna till signalen kan vara många. Det kan vara delar av en muskel som skickar dem, en ledkapsel, en disk, en nerv mm. Att exakt säga vilken struktur som orsakar smärtsignalen kan ibland vara svårt och ibland lite lättare. Beroende på vad det är som har hänt så ska det enligt gängse regler skrivas en diagnos. Diagnosen kan sluta på –it, vilket talar om att det föreligger en inflammatorisk process i någon struktur, eller något annat som antyder förslitning, smärttillstånd eller annan sjukdom. Det finns mycket att välja på i Socialstyrelsens diagnossammanställning. Beroende på vilken diagnos som ställs så finns olika alternativ till behandling. Om diagnosen är ett smärttillstånd kan den behandlas med t.ex. smärtstillande läkemedel. Är den en inflammation så kan den behandlas med antiinflammatoriska läkemedel eller andra avlastande handgrepp för just den inflammerade strukturen. Det finns en uppsjö av olika behandlingsformer tillgängliga för många diagnoser. Vilken behandlingsform som väljs beror nog till stor del på vem jag söker hjälp av. Är det en husläkare kanske det blir läkemedel i första hand. Är det en ortopedkirurg så kanske det blir kirurgiska åtgärder om det bedöms som rimligt. Är det en fysioterapeut kanske det blir träning.

Vad är det då som ska behandlas?

I många fall när vi möter våra patienter så beskriver de tydligt var de har ont. Ibland kan de också se samband med vissa aktiviteter som framkallar smärtan. Att de har ont är en känsla vi inte kan ta ifrån dem och något de oftast vill bli av med. För att bli av med smärtan kan man enligt resonemanget ovan t.ex. gå till apoteket och köpa smärtstillande läkemedel. Ett annat alternativ är att försöka lista ut vad det är som orsakar smärtan och eliminera det.

Vår ambition är alltid att patienten ska förstå vad det är som ligger bakom symptomet de söker för. Om smärta uppkommer av en inflammation så vill vi förklara vad som ligger bakom inflammationen. Inflammationen föregås av någon form av stress. Denna stress föregås av något annat osv. Som ni säkert kan förstå så kan man lyfta detta hur högt som helst och till slut ställa sig frågan: Varför finns vi? Någonstans på vägen dit tror vi att vi kan hitta mycket av det som gör att patienten i slutändan får smärta. Frågan är då vad som ska åtgärdas? Smärtan? Eller kanske det beteende som ligger till grund för stressen som ligger bakom inflammationen som orsakar smärtan. Ja idéerna kan vara många beroende på vilket perspektiv vi ser det ur.

En pensionerad kvinna tillbringar massor av tid varje dag sittandes för att lösa korsord. Detta är något som ger henne tillfredsställelse. Hon söker mig för att hon har ont i ljumskarna. Efter att ha undersökt patienten och förklarat för henne hur det hänger ihop får hon avlastande övningar att göra hemma samt rådgivning om vad hon ska göra om dagarna för att må bättre. Hon gör övningarna ett par dagar och känner genast symptomatisk lindring. Vid samtal blir det tydligt att hon förstått att hon för att må bättre i ljumskarna måste sitta mindre och röra sig mer. Allt är solklart! I nästa andetag kommer frågan:

Men hur ska jag då göra för att lösa korsord?

En elitidrottande cyklist med grava problem i form av förslitningar från ryggraden. Efter att tydligt ha förklarat och visat så att patienten förstår vad som gör ont och varför, kommer vi till den gemensamma slutsatsen att så länge personen sitter på en cykel så kommer processen som ligger till grund för problemet inte att försvinna och i värsta fall försämras. Patienten kan alltså tydligt förstå att det gör ryggen sämre att cykla. Då alternativen till rehab diskuteras utbrister patienten;

Bara så du vet, jag tänker inte sluta cykla!

Alternativet för bägge dessa individer skulle kunna vara att äta starka smärtstillande läkemedel och fortsätta med sina aktiviteter. Förhoppningsvis skulle de då kunna göra det utan smärta.

Motorlampan på min bil började lysa för några år sedan för att indikera något som kunde vara ett allvarligt fel. På bilverkstaden frågade jag om de kunde hjälpa mig att plocka bort lampan så att jag inte skulle se den längre.

De tittar fortfarande konstigt på mig när jag kommer dit.

De exempel som angavs ovan är sådana resonemang som vi möter i stort eller smått varje dag.

Frågan vi ställer oss är: Hur kan det gå så långt att trots att vi ser sambanden och förstår varför skador kan uppkomma så ska vi till varje pris lindra våra symptom så att vi kan fortsätta göra det vi gör trots att det är det som gör att vi får ont?

Någon som vet?

Strukturell eller funktionell diagnos?

doctor_stickfigure_confused_anim_300_clr_16395Det traditionella sättet att strukturellt ställa diagnos grundar sig på att observera statiska strukturer, att fokusera på deras anatomiska förekomst, och formar basen för det mesta inom medicinsk utbildning. För att förklara muskelfunktion tittar terapeuten oftast i ett perspektiv från ett ursprung till ett fäste, och funktionen för muskeln blir därigenom att dra ursprunget närmare fästet. T.ex. musculus biceps brachii böjer armbågen.

Det funktionella synsättet betraktar istället muskelns ”sanna funktion” vilken baserar sig på koordinerade rörelser i förhållande till andra strukturer, och muskelns stabiliserande funktion tas med i beräkningen. T.ex., rotatorkuffens primära funktion är inte att rotera armen, utan att adducera armen och stabilisera axelleden. Att förstå både det strukturella och funktionella perspektivet är viktigt för en terapeut men det funktionella perspektivet är nyckeln till rehabiliterng av dysfunktion.

Kronisk skuldersmärta från t.ex. subacromial impingement är ett vanligt symptom. Det finns olka sätt att se på SA impingement. Traditionell medicin ser det på ett strukturellt sätt, genom att undersöka strukturerna med specifika tester och röntgen. En strukturell abnormitet som t.ex. en inklämd supraspinatussena eller subacrominalbursa till följd av minskat utrymme subacrominalt. Den strukturella modellen för att ta hand om detta problem är oftast antiinflammatoriska läkemedel eller kirurgi.ucx_subacromial_bursitis9

I kontrast till detta så kan vi se på impingement funktionellt utan radiologiska fynd även om smärta och nedsatt styrka kan observeras. Intressant är att denna svaghet ofta uttalas i skulderbladens stabilisatorer, dvs långt från det smärtsamma området.  Denna typ av patologi kräver en annan behandlingsstrategi. Att återskapa muskelbalans genom specifika övningar som aktiverar inte bara axelleden, utan även hela skulderkomplexet och vidare till hela vår spirala stabilsering.

Frågan vi ofta ställer oss är huruvida den strukturella diagnosen verkligen är diagnosen som ska behandlas eller om det är som vi nästan uteslutande ser det, ett symptom till följd av en funktionell diagnos. I tidigare exempel från skuldran ser vi nästan alltid lösningen på impingement i stabilisering av skuldrorna. Genom att aktivera skuldrornas stabilisatorer återskapar vi det utrymme som behövs subacrominalt för att skapa läkning och återhämtning för den inklämda senan eller bursan. I de fall patientens problem gått så långt att kirurgi krävs så anser vi att det är otroligt viktigt att komma ihåg att den bakomliggande orsaken oftast är funktionell. Det funktionella problemet kvarstår även efter kirurgi om inte korrekt rehabilitering sätts in.

De flesta symptom våra patienter söker oss för som inte är direkt relaterade till trauma anser vi vara funktionella och för att lösa dessa så behöver vi se funktionellt på rörelseapparaten och med rehabilitering återskapa patientens förmåga till naturlig belastning med spiral stabilisering.

 

Människans exceptionella anpassning del 2

Vi människor är direkt eller indirekt helt beroende av våra sinnen.Sinnena informerar hjärnan om oss själva samt vår omvärld. Med sinnena ges vi möjlighet att göra diverse val som kan vara livsnödvändiga. Exempelvis kan vi med smaken och lukten skydda oss mot att äta otjänlig eller potentiellt dödlig föda. Med känsel kan vi bland annat uppleva smärta som får oss att instinktivt agera för att skydda oss. Sinnena ger oss människor oändliga möjligheter och upplevelser men är samtidigt absolut nödvändiga för fortplantning och överlevnad.

5_senses_800_clr_10158

Människans unika fysiska  konstruktion under kontroll av hjärnan möjliggör utvecklande av diverse fysiska egenskaper. Forskare anser att människans unika sätt att förflytta sig via gång/ löpning över långa distanser har varit en avgörande egenskap av flera som varit viktig för artens överlevnad. Grupper (flockar) av människor kunde hålla ihop just p.g.a. att arten hade denna förmåga, gammal som ung. Även mödrar som fortfarande ammade hade förmågan att utan större problem, springa riktigt långa distanser.

Till vår hjärna strömmar konstant information från våra sinnen för att underlätta funktionen i hela kroppen och alla dess system. Nästan all denna information sker helt omedvetet. Från våra kroppsvävnader finns viktiga känselkroppar som agerar som ”positionsgivare” för hjärnan. stick_figure_tightrope_300_clr_4968Dessa receptorer hjälper hjärnan att uppfatta hur kroppens delar befinner sig i förhållande till varandra, vilket bl.a. möjliggör att vi kan hålla balansen. Denna information anses som ett extra ”sinne” och benämns proprioception. Det finns vissa delar av kroppen som verkar vara extra viktiga att få proprioceptiv information ifrån. Exempelvis fötterna har relativt många av dessa receptorer, vilket kan verka logiskt då den delen av kroppen befinner sig mot underlaget när vi går och springer. Även i anslutning till bäckenets leder, översta lederna i halsryggen samt käklederna finns det extra gott om dessa receptorer.

Om vi ska transportera kroppen i gång eller löpning över långa distanser utan att stressa sönder kroppens vävnader, behöver vi utnyttja kroppens unika inbyggda stötdämpning. Om tillräcklig rörlighetsförmåga finns i kroppen så att vi, relativt obehindrat, ges möjlighet att positionera huvud, skuldror, bäcken och fötter i en absolut vertikal ”tänkt linje”, har vi skapat förutsättning för att förflytta oss skyddande mot gravitationen. Kroppens vävnader kan då utnyttjas optimalt som både stötdämpare och framåtdrivare av ”steget”.

För att underlätta för kroppen till självpositionering in i optimal vertikal linje är det fördelaktigt att gå och springa barfota, eller så nära barfota som möjligt, med s.k. barfotaskor. Anledningen är att det finns receptorer i fötterna vars information hjärnan behöver för att kunna styra kroppen optimalt. Stänger vi in fötterna i skor med mjuka sulor, upphöjda vid hälen m.m. slår vi ut den naturliga och nödvändiga signaleringen från fötterna. Än värre kan det bli om vi dessutom använder inlägg i skorna. Sammantaget så ”dödar” vi fotens naturliga funktion och kroppens ”inbyggda” totala stötdämpningsförmåga, då foten endast är en del av denna.

Människan är adaptiv och anpassar sig till det den utsätt för. För mycket gång och löpning genom livet i moderna skor med höjda hälar och inbyggd stötdämpning sliter på en människokropp mer än det gör nytta. Sådana skor hjälper till att göra fel. Så adaptera din kropp med mycket barfotagång i sommar.

Ett tips på vägen är att använd dina sinnen när du går. Gå så att det känns bekvämt för fötterna. Korta av steget och ta ner tempot. När fötterna inte klarar att gå längre, klarar ingen annan struktur i kroppen det heller. Så låt ”fötterna bli din guide”.

Lycka till

barfota

Är vi skapta för att springa?

I den här veckans blogginlägg tänkte vi inte skriva så mycket, utan istället tipsa om 15 minuters lyssnande till Christopher McDougall. Författaren bakom storsäljaren, Born To Run, berättar om sina tankar kring vad vi människor har adapterats till och varför vi är skapta att vara så fantastiska löpare som vi är.single_stick_figure_runner_pc_400_clr_1648 (1)

Mycket av det han pratar om är sådant som ofta kommer upp på VikingREHAB och vi påminns återigen om att det finns fler än vi som anser att löpning är så otroligt centralt för att vi människor ska må bra och fungera. Som alla som har läst Born To Run vet, så målar han naturligtvis upp löparskorna som den stora boven bakom varför löpare av idag går sönder.

Vi instämmer i att de utgör ett enormt problem, men med perspektivet spiral stabilisering så finns det så mycket mer att ta hänsyn till så skorna utgör egentligen bara en del i det hela, om än en viktig del.

För den nyfikne eller löparen med besvär rekommenderar vi att titta på löpning ur ett spiral stabiliseringsperspektiv för att skapa en logisk förklaring hur det hänger ihop.

Öppna era sinnen en stund och lyssna på Christopher. Det är tänkvärda ord.

http://www.ted.com/talks/christopher_mcdougall_are_we_born_to_run?language=sv#t-934232

Runners Worlds ologiska tips

exercising_listening_to_media_device_400_clr_9746

I Facebookflödet dök denna artikel upp igen.

http://www.runnersworld.se/artiklar/hoftbojare.htm

Vi har sett den tidigare och den gången lät vi den passera men nu tycker vi det är dags att belysa artikeln. Vi belyser den med ljuset från vårt perspektiv.

Rubriken ”träna höftböjarna – bli en starkare löpare” är för oss på VikingREHAB väldigt ologisk. I vårt dagliga arbete möter vi patienter med många skiftande besvär. En hel del av dessa är dessutom löpare. Majoriteten av dem har enligt vår bedömning alldeles för dålig sträckförmåga i höftlederna. Anledningen till detta är delvis beroende på en alldeles för kort och överaktiverad höftböjare.

Idag innebär vardagen för väldigt många människor många timmars sittande och stillastående. För att stabilisera våra kroppar upprätt mot gravitationen måste vi använda muskler. Den stabilitet vi då använder oss av kallar vi för vertikal stabilisering. I dessa muskelkedjor utgör höftböjaren en väldigt viktig del av stabiliteten för höftleden. Med tiden tenderar dessa muskler för de flesta att förkortas och dess dynamiska funktion påverkas då negativt. Denna korta höftböjare förhindrar det vi kallar spiral stabilisering och aktiviteten i vår huvudsakliga sträckare i höftleden (gluteus maximus). Kan vi inte sträcka tillräckligt i höftleden så måste rörelsen tas ut någon annanstans genom aktivitet i andra muskler. M.a.o. (mycket kort förklarat) kan jag inte springa med sätesmusklerna tvingas jag springa med höftböjaren. Denna kompensation leder till ytterligare överaktivitet och stelhet i musklerna, hållningsförändring och alternativa rörelsemönster vilka i sin tur kan leda till överbelastning och ytterligare skador.

 Svaga höftböjare kan leda till långsammare löpning, sämre hållning och överbelastningsskador. Stärk dina höftböjare med hjälp av våra enkla övningar!”

Den svaga höftböjaren är enligt vårt perspektiv inte svag utan kontraherad (sammandragen) och kort och vi skulle vilja ändra citatet till:

Korta och överaktiverade höftböjare kan leda till långsammare löpning, sämre hållning och överbelastningsskador. Stärk dina sätesmuskler och förläng dina höftböjare med hjälp av våra enkla övningar!

Att stimulera en kort och överaktiverad höftböjare ytterligare genom att aktivt träna den är således mycket ologiskt om syftet är att skapa starkare löpare. Åtminstone om starkare innebär bättre löpstyrka.

Det finns enligt oss all anledning att tänka om och ställa oss frågan om det gamla resonemanget om svaga muskler som ska tränas verkligen är relevant. Visst är det relevant att träna svaga muskler men vad är syftet med träningen och vilka muskler är i så fall svaga?

För en djupare förståelse kring detta rekommenderar vi att se det ur perspektivet spiral stabilisering en stund. Förståelsen för att citatet ovan är ologiskt blir då väldigt tydligt. Vill du dessutom utvecklas som löpare – då finns det all anledning att ta det vi skrivit på allvar!

Människans exceptionella anpassning del 1

Genom att studera olika växter och djur i dess naturliga miljö kan vi observera hur exceptionella egenskaper olika arter utvecklat för sin egen fördel. Hur de skaffar näring, förökar sig, förflyttar sig, försvarar sig m.m. Arkeologer, biologer, matematiker, kemister, fysiker m.m. förser oss med fakta och antaganden om hur och varför naturen ser ut som den gör. Exempelvis är flertalet biologer överens om att människan är exceptionellt anpassad för gång och löpning över långa distanser. Bland primater är vi överlägsna gällande detta och vi matchar även de allra främsta arterna på planeten. En avgörande egenskap för denna förmåga är att vi kan svettas och därigenom reglera kroppstemperaturen för att undvika överhettning under långa löpdistanser. En annan är att när människan förflyttar sig med ”optimal hållning” d.v.s när hörselgångarna, axlar, höfter befinner sig i en vertikal tänkt linje och foten sätts i marken på ”rätt sätt”, kommer hela kroppen fungera som en stötdämpande fjäder vilket inte bara skyddar kroppen maximalt utan också låter den förflyttas med relativt liten energiåtgång/km i förhållande till andra arter. Mycket intressanta artiklar om detta finns att läsa av biologiprofessor Daniel Lieberman, Harvard University, USA.

Lieberman

Mer i detalj hur kroppens ”fjädring” fungerar och vilka förutsättningar som krävs för optimal förflyttning finns att ta del av hos VikingREHAB.

Människokroppen, likt alla andra arter, fungerar som en sofistikerad enhet i samklang med naturen. Funktionen i kroppens inre organ och system är starkt kopplad till rörelsesystemets funktion. Då menar vi främst funktion för gång och löpning.

Vår strategi gällande rehabilitering, förebyggande åtgärder, sjukvård och prestationsbaserad idrott utgår från de grundläggande förmågor vi människor bör ha och är adapterade för. När vi påvisar våra klienters obalanser utifrån detta perspektiv och lär dem att försöka sträva efter dessa förmågor, märker vi hur bl.a. smärttillstånd försvinner och att kroppen ges möjlighet till läkning.

Vi kommer lyfta några vanliga diagnoser här i bloggen, där vi beskriver, utifrån vårt perspektiv, varför diagnoserna uppkommer och hur de åtgärdas. Håll ögonen öppna!

Är det bra att cykla?

11022987_10153588969732656_39413794_nDet är en fråga som vi ofta får av våra patienter. Frågan är inte alltid så lätt att svara på. För det första kan det vara bra att ta reda på varför vi ska cykla. Det kan t.ex. vara ett billigt och miljövänligt alternativ att förflytta sig från A till B. I det perspektivet kan det vara bra. När vi cyklar påverkar vi exempelvis vårt hjärta och våra kärl. Vi får (förhoppningsvis) frisk luft. Vi kan cykla för att det gör oss glada. I dessa perspektiv kan det också vara bra att cykla.

Sett ur ett spiral stabiliseringsperspektiv så är det dock inte bra att cykla för de allra flesta. Åtminstone inte om vi cyklar mycket. Att sitta i en lätt framåtböjd eller mer aerodynamiskt mycket framåtböjd position aktiverar de längsgående musklerna längs ländryggen samt höftböjarmuskeln. Med händerna på styret aktiveras musklerna kring axlar och skuldror som framförallt drar axlarna uppåt och för att se framåt behöver vi öka svanken i nacken. Positionen kommer att skapa mycket komprimerande belastning på framförallt ländryggen men också halsryggen. Eftersom själva trampandet sker med hjälp av bl.a. höftböjare och framsida lår så skapar vi också mer spänning i de muskler som komprimerar höftleden, vilket vi anser vara direkt olämpligt för någon med t.ex. höftledsartros.

Att cykla som motionsform anser vi därför ur ett spiral stabiliseringsperspektiv vara direkt olämpligt om syftet innehåller någon form av friskvård för rörelseapparaten.

Många av oss sitter idag många timmar på arbetet, i bilen, vid tv:n mm. och denna långvariga statiska belastning är påfrestande för rörelseapparaten. För att de muskler som används mycket under dagen ska få återhämta sig behöver de ges möjlighet till det. Att sätta sig på cykeln innebär att återigen belasta dem även om det sker med rörelse. Att cykla mycket innebär alltså att dessa muskler får ännu mer belastning istället för den vila de behöver för återhämtningen. Har du besvär från rygg, nacke, axlar eller höftleder så kan det finnas anledning att tänka om. Vill du fortfarande cykla trots allt så kan det vara en fördel att med rörelse i spiral stabilisering skapa återhämtning för att inte cyklingen ska bidra till slitage av rörelseapparaten.

För den som har gott om tid kan en promenad till och från arbetet vara ett bra alternativ. Eller kanske en löptur för den som har mindre tid. För den som inte vill eller kan välja de transportsätten så föreslår vi promenader eller löpning med spiral stabilisering efter jobbet i stället, för att skapa just återhämtning.

Tittar vi på homo sapiens design så kan vi konstatera att vi är skapta för att förflytta oss framåt med gång och löpning. Med tanke på hur rörelseapparaten belastas vid cykling så vore det mycket ologiskt att påstå att det skulle vara bra för oss att göra det mycket.

De flesta skulle tycka att det vore tokigt att påstå att elefanter ska cykla. De har ju inte de egenskaper som krävs för att göra det möjligt. Homo sapiens kan lära sig cykla. Homo sapiens kan också cykla mycket. Vi vill däremot påstå att det med hänsyn till vad vi anser att vi är skapta att göra är lika onaturligt för oss att cykla som för elefanten.

Ryggskott

När vi läser allmän information till patienter med ryggskott som t.ex. den som beskrivs av 1177 ges bilden av att det är svårt att avgöra vad som gör att man får ont i ryggen. Det finns olika teorier om vad som gör ont, men det har inte gått att bevisa att någofigure_with_back_pain_400_clr_5228n av dessa förklaringar spelar en avgörande roll för att man får ont i ryggen.

Att kunna förstå och bevisa varför något gör ont är ju i sig komplicerat och för detta behövs naturligtvis kunskap. Vetenskap kan bidra med kunskap men det behövs också kunskap för att bedriva vetenskap. Hur vi beskriver något grundar sig bl.a. på ur vilket perspektiv vi ser det och vilka kunskaper vi tar hänsyn till.

Sett ur perspektivet Spiral Stabilisering klarnar bilden oftast ganska tydligt och det går utifrån de fynd som görs hos patienten oftast att hitta en logisk förklaring till varför en vävnad gör ont. Finns det en logisk förklaring så går det också oftast att hitta en logisk modell att rehabilitera med. Tittar vi på lokal nivå och strävar efter att bli av med symptomen kan det logiska vara att t.ex. äta smärtstillande läkemedel eller vila. Tittar vi i ett större perspektiv så kan det bli helt andra åtgärder som behövs för att rätta till problemet bakom smärtan.

På frågan vad man själv kan göra när man får ont i ryggen ger 1177 svaret att försöka leva som vanligt och att det inte är farligt att röra på sig även om det gör ont i ryggen. Där sägs också att vila inte botar ryggont.

Vi tänker att det är just det ”vanliga livet” som ofta är orsaken bakom varför vi har ont i ryggen så att fortsätta det livet kommer knappast att göra problemet bättre (även om symptomen kan försvinna för en tid). Att det inte är farligt att röra sig även om det gör ont är en definitionsfråga: Vad är farligt? Att det gör ont ser vi som kroppens sätt att varna för att en vävnad befinner sig i stress och håller på att ta skada och sådana signaler anser vi därför att vi borde ta på allvar. Att det är bra att röra på sig håller vi med om, men inte att det är bra att röra sig om det gör ont (åtminstone inte för ryggen). Bättre är att röra sig på ett sätt som INTE gör ont. Förstår vi varför det gör ont kan vi oftast också röra oss så att det inte gör ont eller till en början åtminstone mindre ont. Detta behöver dock ett större perspektiv än att bara lokalt titta på värken och försöka få den att minska med t.ex. läkemedel.

Att vila inte botar ryggont anser vi också är en fråga om perspektiv. Om t.ex. en viss specifik muskel är väldigt spänd och signalerar smärta av den anledningen så ser vi att den smärtan försvinner om muskeln försätts i ett tillstånd av vila och avslappning. Vila för en muskel kan därför ibland ske allra bäst med rörelse. Vilken rörelse det handlar om måste dock först definieras och läras ut.

Vardagsmotion

Vardagsmotion

Begreppet vardagsmotion är något som återkommer ganska ofta när vi pratar med våra patienter. Ofta får vi föreställningen att vardagsmotion är något många gör för att få sin motion ”gratis” utan att behöva göra något specifikt för att just träna. Kanske slippa åka någonstans, byta om, duscha etc. för att spara tid i en redan stressig vardag. För en del kanske det äshovel_in_snow_400_clr_10200r en ursäkt för att slippa träna för att det uppfattas som tråkigt eller jobbigt.

Huruvida vardagsmotionen är något positivt beror på vilket perspektiv vi har på motion och vad vardagsmotionen är för just den individen. För en del kan vardagsmotion vara att ta trapporna istället för att åka hiss, eller att ta cykeln till jobbet istället för bilen. För andra kan det vara att hugga ved eller skotta snö. Beroende på vad vi väljer att göra kan det vara bra för olika saker. Det kan t.ex. vara glädjande, skapa ökad puls, vara uttröttande, ge en endorfinkick, och massor av andra saker.

När vi ser på vardagsmotion ur ett spiral stabiliseringsperspektiv så anser vi att för att det ska vara något som är positivt för rörelseapparaten så måste det innehålla rörelser som är naturliga för oss ut ett rörelseperspektiv. Att promenera i en upprätt position med spiral stabilisering skulle t.ex. kunna vara alldeles utmärkt vardagsmotion enligt den definitionen.

Att utföra aktiviteter som utsätter våra leder för ökat tryck och slitage, eller ytterligare aktiverar de ofta överaktiva muskler som skapar trycket, anser vi vara en mindre bra idé då detta direkt eller indirekt skapar eller vidmakthåller felaktiga rörelsemönster. Detta kan leda till att vi genom dessa aktiviteter faktisk får ont i t.ex. ryggen eller som vi ofta ser förvärrar det problem som ger ryggont. Med en stillasittande vardag eller jobbande i framåtlutande positioner skapar vi ökad spänning i muskler i ryggen som komprimerar diskar och leder. För att avlasta dessa strukturer behöver vi skapa aktivitet i de muskler som gör just det och inte vidare aktivera de som komprimerar.

Exempel på aktiviteter som aktiverar muskler som skapar kompression finns det många av. Några exempel är: cykla, skotta snö, hugga ved, simma, många övningar på gymet, skidåkning mm. Att dessa rörelser skapar ökad kompression behöver inte vara liktydigt med att det behöver göra ont under aktiviteten, varför smärta inte alltid är en bra vägledning till att förstå att något är fel. Det finns andra signaler som vi kan använda för att identifiera detta bara vi lär oss att vara uppmärksamma på dem.

Om syftet med vardagsmotion innehåller en önskan om att avlasta dina leder och skapa förutsättningar för bättre rörlighet, eller kanske ha mindre ont i ryggen, finns det alltså all anledning att fundera lite över vad just du anser vara vardagsmotion och varför du gör det.